Det gör inget, säger den inre rösten

Jag har bara den sista korta putten att slå för par. Men jag missar.

”Det gör inget”, säger den inre rösten tröstande.

Det är skönt när någon säger att det inte gör något. Jag slappnar av. Jag hoppar till och med över min vanliga provsving och puttar på måfå. Och missar igen. Det gör inget påminner den inre rösten. Jag missar även nästa putt innan jag sänker den sista.

På nästa hål varnar den inre rösten mig redan vid utslaget.

”Tänk på att att inte slå in bollen i skogen till vänster”, säger den.

Men det är precis vad jag gör. När jag slår min provisoriska boll verkar rösten inte säga något alls. Ett rakt slag mitt på fairway.

Den inre rösten förbryllar mig.

När den tröstar mig så stör den mig och när den varnar mig så stör den mig. När rösten inte säger något alls eller när jag medvetet väljer att inte lyssna på den, då presterar jag som allra bäst.

Det är som om en känsla av frihet äntligen får plats när den inre rösten får mindre utrymme. En känsla av frihet som ger kroppen möjlighet att göra det den redan kan utan en röst som behöver påminna om både det ena och det andra.

Det går inte att slippa den inre rösten. Den finns där för att jag är människa. Men oavsett om rösten kommer med negativa eller positiva kommentarer så har jag alltid ett val.

Jag kan välja att lyssna på den.
Eller så kan jag välja att inte lyssna på den.

Kommentarer (2)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *